Känsliga slöjdare och konstnärer varnas!
Här kan man se både det ena och det andra som kan få skickliga hantverkare att förfasa sig.
Här törs vi låta 15-åringar smyga runt i museets magasin och välja ett föremål att ställa ut och inspireras till eget slöjdande ifrån.
Här törs vi låta 13-åringar öva kalligrafi på ordspråk våra morföräldrar skulle fått hicka av.
Här törs vi ställa ut holkar som varken tål regn eller fåglar.
Och ändå skäms vi inte det minsta.
För den här utställningen är bara ett litet synligt fragment av nåt annat. Nåt som är större och svårt att visa med materiella ting.
En strävan att koppla ihop en skola och ett museum, hitta vägar till samarbete i ett meningsfullt sammanhang.
En strävan mot att tolka läroplanen så den passar i en verklighet utanför ett klassrum.
En strävan i att inte låta oss begränsas för mycket av den ständiga närvaron av betygsångest.
Det här är andra året med en utställning vi hoppas kan återkomma år efter år. Vi har redan sett tendenser att eleverna själva höjer ribban när de sett att det här är på riktigt.
Men ribban kan ju aldrig ligga på samma höjd för alla. Vi har olika förutsättningar.
Lärande handlar om att omforma sig till något man förut inte var – i positiv bemärkelse. För vissa kan det vara ett större framsteg att sluta slänga snus på golvet än att försöka rita en halv fågel. Den processen får man ”läsa mellan raderna”.
Med detta i bakhuvudet kan vi jämföra utställningen med fågelkvitter på våren. Alla stämmor bidrar till en helhet där även kråkans krax har en plats.
Vi lär så länge vi har elever.
Välkomna!